Ikväll har jag varit på föräldramöte. Inte riktigt min favoritsysselsättning i vanliga fall, men på yngste sonens särskola är det annorlunda. Jag blir alltid fylld av känslor som tacksamhet, ödmjukhet, beundran när jag träffar det team som jobbar med min son och sex andra barn. Tacksamhet för att jag lever i ett land och i en kommun där det är en självklarhet att ge barnen de resurser och förutsättningar de behöver för att utvecklas till sin fulla potential. Ödmjukhet inför det tålamod och de kunskaper teamet och individerna i teamet tillägnat sig. Beundran för de stora ambitionerna med verksamheten, det grundmurade åtagandet för varje barns framtid och det konsekventa, metodiska vardagsnötandet av "empowerment" i dagens alla stunder som jag är övertygad gör en sådan skillnad för barnens hela liv. Jag som dagligen vistas på arbetsplatser där agendan inte sällan påverkas av prestigejakt, barnsliga konflikter eller haltande ledarskap blir så imponerad av denna arbetsplats som så totalt genomsyras av barnens bästa och där allt "trams" får stå åt sidan för visionärt hårt arbete fokuserat på andras framgång.